Medikament

Att dammråttorna börjat föröka sig i hörnorna på den här bloggen kan ha en av följande mycket adekvata anledningar: 

1) Jag har faktiskt ett riktigt liv också
2) Jag är lat
3) Jag är lat, glömsk OCH har dålig självdisciplin
4) Jag saknar pekfingrar

Svaret är förstås tre, och/eller lite alla andra också bara för att vara motsägelsefull och kanskekanskekanske lite mystisk också på mitt egna vis. Mystisk för att ni inte har en aning om vad jag pysslat med sen sist. Jo, jag ska berätta:

Jag har varit i Norrland. Jag min far och lillkusin Emelie åkte och hälsade på Farmor och Farfar.
Åkte skidor och lite sådana saker som man roar sig med norröver.

Har helt egenhändigt lyckats reparera min dator efter en ondskefull virusattack! Det blev ett kärt återseende, och i en mapp jag täkte rensa ur hittade jag de här finingarna till bilder. De föreställer mig och Rebecca när vi larvar oss i studion vi hyrde till vårt projektarbete. Frances lämnade oss unsupervised för att gå och äta chips eller nåt. Och då hände det grejer. 

Rebecca och Evelina, snurrandes, hoppandes och allt däremellan.

..ska sluta vara värsta tönten som inte uppdaterar. tummis.

Heter Ludde, är fux, har fyra ben och någon sorts bokstavskombination, men är världens finaste i alla fall. Kortet är det reservmannen Markus som har knäppt :>

Kan jag passa på att slänga upp dessa bilder som jag är mycket förtjust i. Föreställer Markus eller liknande. Mycket fina, puss.

PS. tycker du har väldigt fina näsborrar. På riktigt alltså.

..av Lisa Hannigan. Så himla fint, om jag fick göra ett album så skulle det också se ut såhär. Och låta ungefär likadant med. Ocean and a rock och Venn diagram är alldeles särskilt fina. Lyssna vetja.

Idag uppvisade jag såsom rubriken antyder flätat hår. Tjejer kan ju tydligen det där med flätor, inbakade flätor, fiskbensflätor, bullängder och allt vad det heter. Men jag är undantaget som bekräftar regeln, särarten av kvinna som inte kan fläta sitt hår. Höll på att be Magnus om hjälp, men det hade ju varit ultimata botten. Så jag, som den krigare jag är, fattade taget om en gummisnodd, och stod framför spegeln i intet mindre än en halvtimme för att tillslut stolt kunna konstatera att ja, nog hängde där två små prydliga lianer på vardera sida om min stackars skallebang.

Sedan fick flätorna följa med på äventyr. Först på lunch med Markus på Mineur. Vegetarisk lasagne blev det, smaskigt sa flätorna. Efter det blev det shoppingäventyr, två par skor och nytt balsam och såntdär inhandlades (smaskigt sa flätorna igen).

Sedan vinkade vi hej då till vår vän Markus och begav oss till stallet för att dundra ut i skogen på Ludde. En fantastisk dag senare står jag återigen hemma framför spegeln. Men flätorna klarade sig inte så långt. De blev kvar någonstans på vägen. Kvar hängde nu bara små utmattade kråkbon. Det här inlägget är till minne av mina flätor, vem vet när vi får se dem igen?

Studsmattorna i Vasaparken förresten ♥♥♥