Medikament

Idag uppvisade jag såsom rubriken antyder flätat hår. Tjejer kan ju tydligen det där med flätor, inbakade flätor, fiskbensflätor, bullängder och allt vad det heter. Men jag är undantaget som bekräftar regeln, särarten av kvinna som inte kan fläta sitt hår. Höll på att be Magnus om hjälp, men det hade ju varit ultimata botten. Så jag, som den krigare jag är, fattade taget om en gummisnodd, och stod framför spegeln i intet mindre än en halvtimme för att tillslut stolt kunna konstatera att ja, nog hängde där två små prydliga lianer på vardera sida om min stackars skallebang.

Sedan fick flätorna följa med på äventyr. Först på lunch med Markus på Mineur. Vegetarisk lasagne blev det, smaskigt sa flätorna. Efter det blev det shoppingäventyr, två par skor och nytt balsam och såntdär inhandlades (smaskigt sa flätorna igen).

Sedan vinkade vi hej då till vår vän Markus och begav oss till stallet för att dundra ut i skogen på Ludde. En fantastisk dag senare står jag återigen hemma framför spegeln. Men flätorna klarade sig inte så långt. De blev kvar någonstans på vägen. Kvar hängde nu bara små utmattade kråkbon. Det här inlägget är till minne av mina flätor, vem vet när vi får se dem igen?